Utmattning/utbrändhet är inget tecken på svaghet, det är ett tecken på att man försökt vara stark alldeles för länge!
Bild lånad från nätet
Ikväll känner jag mig ledsen... Lite iallafall... Fundersam!
Det spelar ingen roll att man tar tag i sitt liv... förändrar... jobbar sig upp... kämpar! Nu är jag tillbaka igen, det känns inte rättvist. Inte mot mig, inte mot min man och framför allt inte mot mina barn! För deras skull måste jag kämpa!
Att behöva arbeta sommaren på mitt jobb, komma tillbaka, innebär att jag utsätter mig för en extrem press... Risken att falla igen är påtaglig! Jag har ju aldrig rest mig, inte riktigt, jag är bara en bra bit på väg... Nu känns det ogjort! Jag hade hoppats på tid, tid att få läka, när skall det bli? Att kunna ladda för ett nytt liv, ett nytt jobb efter utbildning, gå vidare, inte falla tillbaka... Jag vill skrika & gråta...
Jag var sjukskriven sju veckor i våras och mådde så dåligt att jag inte vill minnas det, sen var jag tillbaka på jobbet, mot min vilja, alldeles för tidigt, tillbaka på ett jobb med omständigheter som får mig att vantrivas... Jag bet ihop, var stark, försökte...
Sen flydde jag in i studierna, flydde, kände Lättnad, gick på små rosa moln, log & skrattade. Lättad! Förträngde det som varit! Sen kom det över mig igen, sa till mig själv - väx upp, ta dig i kragen, göm dig inte, det funkar inte i längden... Var på jobbet idag... Vågade. Träffade chefen...
Nu är jag där, måste jobba där i sommar... Jag vill inte falla ner, jag vill ju uppåt...
Mina vänner är stolta att jag tagit tag i det och gått vidare, till vilken nytta?
Vinsterna av ett mer reglebundet liv har varit påtagliga för mig men snart skall jag in i skiftgången igen. Klarar jag det?
Annars återstår bara uppsägning! Men jag vågar inte, vill kunna söka tjänster internt, jag har barn, hus, bilar, behov... Men det kanske är enda alternativet... Först kämpar man sig till en fast tjänst sen vill man inte ha den... Vet inte hur jag skall göra men det enda rätta kanske är att skaka av mig den tunga ryggsäck som förföljer mig, väcker mig på natten, fortfarande får mig att gråta... Det är inte roligt att bli sjuk av jobbet... Det är inte värt det!
Jag har mått ganska bra sen jag började plugga! Mått bra av att slippa gå dit...
Nu vet jag iallafall, antingen jobbar jag där i sommar eller så säger jag upp mig... Skönt att veta ändå!
Visste inte var jag kunde få utlopp för mina tankar, det fick bli här! Jag funderar vidare...
Trivs du inte på jobbet - ta dig därifrån, det har jag sagt till många kollegor i liknande sits! Det inte bara är jag som mått dåligt, vi är många som drabbats, i olika utsträckning!
Ta hand om dig! Kram Lisa
Skickar stora styrkekramar!! Ta en dag i taget, och andas. Det är alltid en god bit på vägen!!
SvaraRaderaKram♥
har precis hittat hit och känner igen mig så hur du skriver. Så kände jag det på mitt förra jobb, jag vågade efter studier ta språngt ut i det okända och va arbetslös ett tag, men det var 1 år sen när läget var lite annorlunda m a-kassa och sånt. Lycka till och en stor kram♥
SvaraRaderaKramar till dig! Ingen lätt sits alls. Egentligen är ju det enda rätta att säga att du inte ska tillbaka dit men det är ju lättare sagt än gjort... Jag var hemma två veckor innan jul för att pausa mitt liv. Precis som du skriver så har jag nog varit för stark för länge. Som tur är trivs jag med mitt jobb så efter julledigheten är jag tillbaka som vanligt igen men det jag lärt mig är att säga nej! Säga nej till saker som inte ger mig något tillbaka!
SvaraRaderaKram
Skickar över några varma kramar! Det blir lätt att man lägger locket på och kämpar vidare. Man vill ju vara stark! Men en dag slår det tillbaka! Jag önskar att du slapp jobba "där" i sommar, det är en inre stress som inte kommer att försvinna..... Kramar Alex
SvaraRaderaTänker på dig, kramar till dig från mig <3
SvaraRaderaMalin
Kram på dig systra min!!! Det är ju en stund kvar till sommaren, det kanske löser sig under våren!? vi får jobba på det! och så tänk på vad vår favorit UNO sjunger: "man behöver inte alltid va stark, man får finnas ändå! Vad du än gör och vad du än tänker på, var du än finns berätta hur du mår! det finns alltid någon tro det eller ej, som bara vill lyssna, bara vill finnas för dig!" KRAM
SvaraRaderaNej, det är inte alltid lätt och självklart hur man ska göra. Jag har också mått dåligt på jobb men inte riktigt haft något alternativ. Det är ju lätt att säga att man ska följa sitt hjärta, men man måste ju tänka på det ekonomiska också. För en gångs skull är det bra att det då är länge kvar till sommaren, kanske det dyker upp någon lösning!
SvaraRaderaKänner med dig. Har lite liknade känslor. Stor kram!
SvaraRaderaÅåh, vad det smärtar mig att läsa det du skriver, jag har ju varit i din sits och vet hur fruktansvärt dåligt man mår och jag önskar så att jag kunde ge dig styrka och kraft. Önskar att du kunde få den tid du behöver att komma tillbaka, för det tar tid, lååång tid... man kan inte trolla sig tillbaka, tyvärr och det ÄR inte bara bara att säga upp sig och gå vidae när man är mitt livet med barn, hus mm. Tänker inte råda dig, det är ju tyvärr bara du som måste ta beslutet, men det kan ju faktiskt vara så att om du säger upp dig så öppnar sig oanade möjligheter, jag hoppas du kan prata, resonera, väga för och emot och finna stöd i din familj och närmsta vännerna och är det något jag som bloggvän kan göra så vet du var jag finns...
SvaraRaderaTa hand om dig så gott det går...
Många styrkekramar Bella